Eftersom du kommit till den här sidan förmodar jag att du skulla vilja veta någonting om mig personligen.  Tja, det är inte mycket extraordinärt att berätta antar jag.

Jag kom till den här världen en dag 1963.  Nyfiken som jag var, tittade jag mig omkring medan jag undrade var all värme hade tagit vägen.  Jag har alltid varit en tystlåten kille och jag var inte annorlunda då.  Men doktorn ville höra oväsen så han smällde till mig därbak.  Han fick det oväsen han ville ha ;-)
Jag var ganska stor - 4850 g.  Tydligen hade någon sköterska sagt att jag hade ben som Rik Coppens, en fotbollspelare på den tiden och rätt många kände behov att komma och ta en titt.  Nåja, jag kanske var ganska tung när jag föddes men jag har aldrig varit ens knubbig, tvärtom.

Mina första år tillbringade jag i och omkring Antwerpen.  En vaken unge, lite blyg, ungefär som miljoner andra barn.  Min far arbetade som chaufför, vanligen med att transportera leveranser i och omkring staden.  Jag kommer ihåg att han, när jag var ungefär 5 år, arbetade för en bryggeri-depå och min mor gjorde en exakt likadan kopia av den grå skyddsrocken som min far hade, till mig.  Under loven hjälpte jag honom ibland, mycket stolt i min "uniform".

Senare flyttade vi till Waasmunster, till skogen.  Min systers (jag har två, jag är äldst) hälsa var lite skör och hon mådde inte bra av den dammiga, avgasfyllda luften i en storstad.  Naturligtvis är det en katastrof att behöva lämna alla vänner och skolan men den där skogen vägde upp mycket.  Vi hade en stor trädgård och vi räknade faktiskt all skog omkring oss som vår trädgård.  Somrarna var alltid för korta.

Under tiden - när jag var omkring 11 - blev det problem mellan mina föräldrar.  De flyttade isär och det skulle komma att vara i 3 år.  Under den tiden så flyttade min mor - vi barn bodde hos henne - 3 gånger.  Ett mönster som skulle komma att fortsätta under nästa decennium.  Efter de 3 åren bestämde sig mina föräldrar att prova på att flytta ihop igen.  Fem dagar senare dog min far.  Inte det trevligaste att bevittna.

Det var inte heller trevligt att se hur människor försökte utnyttja en ensamstående mor.  Massor av löften och vackra ord från bilsäljare, bankdirektörer och alla andra möjliga sorter men när det gick upp för dem att de inte skulle komma längre än till ytterdörrtröskeln så visade sig all den där prosan vara bara tomma ord.
Jag kommer bl.a. ihåg att vi hade en väldigt gammal kamera, "dragspelsmodellen" som är vanlig i serieböcker, och Hubert D. frågade om han kunde få låna den, värdera den och visa sin son den - och det var sista gången vi såg kameran.  Just det, han fortsatte att lova "nästa vecka"...

Jag fick problem i skolan i början.  Både det faktum att skolan försvann totalt ur mitt medvetande när jag kom hem och det faktum att den första "stora" skola jag var i försökte forma mig till något jag inte var, fick mig att ändra rikting.  Kockskola blev resultatet.  Tja, på den tiden trodde jag på det... Fortfarande var jag den tysta, blyga killen.  Tyst var dock inte en kvalitet som man skulle koppla till mitt val av musik under den tiden.  Kiss steg på topplistan med "I was made for loving you" och jag var såld.  På den här sajten, i "Fritid" sektionen, kan du hitta bilder some jag tagit på flera gig av flera band under några av de år som föjlde.  Jag är sätt stolt över några.  Om jag är stolt över att ha en hög med Kiss-skivor i min bokhylla?  Tja...;-)

Efter skolan var det inte lätt att få ett jobb.  Jag hade ett något mörkare skinn då - mer tid att vara i solen då en nu - och jag hade ett ID-kort med fel färg.  Byggjobb, målarjobb, nästan ett år i ett Croissant-bageri... och sedan arbetslöshet.  Jag hade upptäckt datorer (en ZX81 - 1 KB RAM!) och ville veta mer om dem.  Vet inte riktigt varför, det var bara någon kemi där.  Men det var svårt att få gå någon utbilding.  Någon sa till mig att "informationsteknik är modeordet nuförtiden, men det ger dig inget jobb".  Bra.  Så jag valde en kurs som jag var "tillåten" att gå och som hade mest datatimmar - bokföring.

Jag behövde lite hjälp för att få det första jobbet. (på MSS, i min meritlista står mer om du vill läsa) och även om det var ett dataföretag arbetade jag inte med datorer: jag tog emot eller gjorde i ordning fraktförsändelser.  Det var lösa delar mestadels och om det behövdes montering så fanns det tekniker som tog hand om det.  Men en dag så så var det bråttom med en försändelse och det fanns inga tekniker inne, så man frågade mig om jag skulle klara att Sätta In Grafikkorten.  Jag sa att jag kunde prova.  De exploderade inte.  Detta var en bra lösning för MSS, Jim Kan Montera PC:s!  Och för mig också så jag kunda fippla runt lite med DOS och senare med all möjlig mjukvara som kunde behövas installeras.  Så hade jag också ett lager fyllt med delar som jag kunde använda för att bygga den PC som behövdes.  Då jag så småningom kunde maskinerna utan och innan, så blev det jag som kom att göra alla reparationer av Compaq-datorerna.

Ordet spreds i företaget och jag började få lite av gott rykte om mig och när företagsledningen splittrades efter det femtioelfte bråket, frågade en av dem om jag skulle vara interesserad av att följa med honom in i ett nystartat företag.  Visst, varför inte?  Varje gång jag frågade om något i MSS, så var jag ändå bara "lagerkillen", ingen anledning till utbildning, bonus, firmabil, vadsomhelst.  Nästa företag, ICM, var ambitiöst och krävde att jag skulle skaffa mig några certifikat.  Så, sex månader senare var jag Novell CNE och Compaq ASE (en av de första i Belgien).  Oturligt nog gillade chefen pengar, mer än vad hans företag kunde ge och vi slutade i konkurs.  Hela teamet startade upp en ny firma - utan chefen - men efter några år kände jag att jag inte kunde växa mer.  Nu kan jag ;-)

Jag vet inte om du lagt märke till det, men det var massor av jobb och inte mycket privatliv, för att inte tala om romantik.  Det ändrades när jag träffade min kära, Annika, i juni -99.  Och sedan augusti -99 är vi ett par.  För tillfället bor vi 2000 km ifrån varandra och det skapar sina svårigheter - men hon är värd det (det som krävs menar jag, inte svårigheterna (-;).  Just nu vet vi inte riktigt om jag kommer att flytta norrut eller om hon flyttar söderut till Belgien.  Tiden får utvisa, vi väntar bara på det rätta tillfället.  Under tiden lär jag mig svenska om det rätta tillfället skulle föra mig norrut...

Fortsättning följer...

© Jim Bella 2003