Arrakis - Ökenplaneten - Frank Herbert

En Kejserlig order tvingar Atreidesfamiljen att lämna sin egen gröna planet Caladan och börja leva på den mest ogästvänliga, befolkade, planeten i Imperiet: ökenplaneten Dune.  Allt detta tusen år framåt i tiden.

Dune är bara en ansamling sand och är torrare än vad jordiska människor kan föreställa sig men där finns också det mest värdefulla ämnet i universum: kryddan, en sällsynt materia som är oumbärlig för att Imperiet ska fungera.  Utan den paranormala transen framkallad av denna krydda, skulle inte styrmännen i rymdskeppen kunna finna sin väg mellan planeter och stjärnor, med ljusets hastighet, och utan samma krydda skulle de Ädla Familjerna måsta nöja sig med en normal livslängd.

Det behövs nog inte sägas att alla medel - politiska, militära eller andra - används för att hålla sträng kontroll över planeten och alltså över handeln.  Det är i den väven av intriger som den unge Paul Atreides finner sig nästan ensam på denna extremt fientliga planet och behöver gömma sig öknen för att kunna behålla planeten i sin familjs styre.  Planeten är ursprungligen befolkad av Fremen, ett ökenfolk som har anpassat sig så mycket det någonsin går människor att anpassa sig till det här klimatet.  Paul vill att de blir hans allierade men han måste förtjäna deras respekt innan de tar emot honom som en av dem.  Det betyder dåliga nyheter för hans fiender eftersom det inte finns en mer härdad arme än fremenerna.

Jag bara lånade "en" sciencefiction berättelse från biblioteket.  Nåja, den här är långt överlägsen merparten av rymdskepp-laservapen-konstiga-varelser-historier som de flesta sciencefictionböcker olyckligtvis är.  Faktum är att denna bok är flera böcker i en.  Man kan läsa om de politiska striderna, de religiösa intrigerna och till och med en filosofisk essä om mänsklig ömsesidig påverkan.  Och naturligtvis är detta en ren äventyrsroman. Arrakis Ökenplaneten är imponerande, lika imponerande som sandmaskarna.  Tänk inte som jag gjorde och att översättaren gjorde ett misstag ;-)  De är verkligen så stora.

Vad jag gillar med den här berättelsen är det samma som jag gillar med Sagan om Ringen eller Stephen Kings fantasy: det passar ihop.  Det är möjligt.  Det behövs ingen plötslig trollformel som ingen hört talas om, eller en magiker som löser allting.  Och mest av allt: berättelsen är så stark, den passar i vilken omgivning som helst.  Den är inte beroende av någonting specifikt från framtiden, historien står för sig själv.  Och det är sällsynt.

(Tillbacka till Frank Herbert sidan)

© Jim Bella 2003